Vad lämnar kriskaravanen efter sig?
När de stora katastroferna inträffar öppnas hjärtan och plånböcker. Människor berörs av andras lidande. Små och stora hjälporganisationer mobiliserar för att förmedla denna hjälp. Men vilka blir effekterna av den på sikt? Kritiker menar att den, främst i politiskt orsakade nödsituationer, riskerar att utnyttjas och gynna de krafter som orsakat problemen.
-Vi är medvetna om problematiken med att humanitär hjälp kan göda dem som är skyldiga till att problemen uppstått.
Det säger Maria Lundberg, som är chef för Svenska Kyrkans humanitära sektion.
-Därför kringgärdar vi arbetet med strukturer och regler och samordnar arbetet. En stor styrka för oss är att vi arbetar genom väl förankrade lokala nätverk, som kyrkorna.
Hon pekar därmed på två viktiga frågor. För att bli kostnadseffektivt och nå alla behövande måste arbetet koordineras. Idealiskt är också när det genomförs i samarbete med lokala organisationer som väl förstår den lokala situationen.
-Idag fungerar samordningen vid stora katastrofer mycket bättre än förr, menar Thomas Söderman, biträdande chef för Röda Korsets katastrofavdelning. Vi har globalt fått en ökad insikt om behovet och därför utvecklat strukturer.
Koordineringen samordnas ofta av ett FN-organ, som UNOCHA, eller i så kallade kluster under ett specialistorgan, som WHO för hälsoinsatser.
Problem att koordinera arbetet
Trots detta så kvarstår många problem med koordinering och effektivitet. Till medieuppmärksammade katastrofer flockas givare, också mindre sådana med dålig lokal kunskap eller erfarenhet. Några negativa exempel återfanns i Haiti nyligen.
-Dit kom utländska församlingar för att till och med dela ut pengar, utan att de förstod riskerna och den oreda det skapade, säger Maria Lundberg. Andra hade inte rent mjöl i påsen, utan utnyttjade utsattheten för politiska eller religiösa ändamål.
I det stora hela är dessa incidenter av mindre vikt. Och, menar Lundberg, de små organisationerna har fördelen att de, om de har lokal kännedom, kan nå längre ut och fylla ut fickorna.
Men biståndet kan även hamna i fel fickor och utnyttjas av parterna i en konflikt, vilket är ett allvarligt problem. Detta har i debatten påpekats av flera författare, forskare och debattörer.
Antropologen Sverker Finnström menar att det humanitära stödet i norra Uganda understödde och stärkte en allt mindre demokratisk regering. Biståndsgivarna, både de bilaterala som gav landet budgetstöd och de humanitära som levererade mat och mediciner i norr, insåg inte regeringens brister då de var fullt upptagna av att fördöma den brutala upprorsrörelsens övergrepp mot befolkningen.
Finnström, liksom författarna Nilsson och Polman, menar att den humanitära hjälpen dras in i ”realpolitiska spiraler” och att det i praktiken inte blir altruistiskt och neutralt.
Kunskap viktigt för att göra rätt
-Vi måste vara medvetna om riskerna att hjälpen gör skada genom att till exempel förlänga en konflikt, svarar Maria Lundberg. Visst utnyttjar de stridande parterna situationen. Så sker till exempel nu i Somalia.
Det humanitära imperativet säger samtidigt att man måste bistå alla hjälpbehövande.
-Vår grundtanke är att det inte är de drabbades fel att de drabbats, säger Thomas Söderman. Vi måste självklart hjälpa dem och kan inte lämna någon. Men vi måste försöka undvika att gynna de ansvariga.
Som exempel nämner han att Röda Korset under konflikten i södra Sudan hade ett sjukhus i norra Kenya. Dit togs sårade soldater. Dessa skickades sedan tillbaka till striderna. Det kanske förlängde dessa. Men Thomas Söderman förklarar att Röda Korset inte kunde inte förvägra sårade vård.
-Vi utgår från barns behov och rättigheter, oavsett vilken ”sida”de lever på. Detta kan utnyttjas, det är priset vi måste betala, menar Mari Mörth på Rädda Barnen. Vi måste göra avvägningar, men vi måste fortsätta att hjälpa och finna vägar att nå de utsatta barnen utan att gynna de krafter som utnyttjar situationen.
Hur ska man bäst agera?
Vad kan man då göra för att undvika de negativa effekterna?
Kritikern Bengt Nilsson menar att hjälporganisationerna måste vara betydligt bättre på att bedöma inte bara hjälpbehoven utan också vilka oönskade effekter den humanitära hjälpen kan få.
-När Läkare Utan gränser såg att deras bistånd i Gomas flyktingläger i östra Kongo manipulerades av en stridande part så packade de ihop prylarna och for därifrån. Ytterst få gör detta. Men ibland kan detta vara nödvändigt för att inte bidra till att förvärra eller förlänga konflikten
Hjälporganisationerna alltid blir manipulerade av de stridande parterna menar Bengt Nilsson. För att i möjligaste mån undvika detta måste de bli bättre pålästa, göra bättre analyser av situationen och finnas på plats med personal.
-Det finns inga enkla svar på problemen, säger Maria Lundberg. Kunskap och analys är mycket viktigt. Vi söker också vägar för att stärka det civila samhället i dessa områden. Dessa kan arbeta för lokala lösningar som minskar konfliktriskerna. Vi bygger också människors kunskap om sina rättigheter. Människor har rättigheter och staten har skyldigheter. Humanitärt stöd handlar ytterst om människors rätt.
På liknande sätt arbetar Röda Korset, Diakonia och Rädda Barnen. De menar att ett starkare civilsamhälle både kan agera på bästa sätt i en katastrofsituation och arbeta för att förebygga och lösa konflikter, liksom förebygga naturkatastrofer.
Ökad vikt läggs vid förebyggande arbete
En tydlig trend också hos humanitärt inriktade organisationer, är att det förebyggande arbetet kommit mer i fokus. Detta är självklart lättast i förhållande till naturkatastrofer. Här finns många exempel på insatser, som orkanskydd i Bangladesh eller Indien, plantering av mangrove i Vietnam eller träd på bergsslutningar i Malawi, förvarningssystem i olika länder, med mera.
Det förebyggande arbetet mot politiska konflikter är otydligare. Det måste handla om ett utvecklingssamarbete som stärker civilsamhället så att människor kan agera organiserat för att utkräva sina rättigheter, lösa sina egna problem och minska konfliktorsakerna i samhället.
Även om humanitärt inriktade organisationer inte själv vill eller kan agera politiskt kan de bistå människor och grupper som också på politiska vägar söker demokratiska lösningar på sina problem och därmed minskar riskerna för konflikter.
